Du lever bara en gång: Förlossningsberättelse

Ja hur ska man starta denna berättelse. Joakim hade åkt hem på fredagskvällen. Och på lördagen vaknade jag kl 7.30 JA jag hade fått sova denna natt vilket behövdes(dock på alla de där läkemedlen brikanylspruta, petidinspruta,adalat, citodon x2, propavan x2). Det tog dock inte många minuter innan sammandragningarna gjorde sig påminda igen och kom var tredje minut och ibland dubbla så när den ena slutade så började en ny direkt. Jag åt frukost och sedan kom barnmorskan för ctg kurva samma rutin som de andra dagarna. Började komma in i detta nu. Kurvan gick i sådär 45 minuter såg precis ut som innan. När barnmorskan kom så undrade hon lite hur det kändes och hur jag tänkte med allt och jag sa helt uppriktigt att jag kommer få ligga inne hela tiden tills han bestämmer sig för att komma ut för att jag ska orka för jag måste sova innan och de gör jag inte hemma. Sen kom läkarronden vid ca 10. Och hon sa de att hon hört vad jag sagt om att jag kommer att få ligga inne tills han kommer och hon såg hur ont jag hade vid varje sammandragning och att magen verkligen blev stenhård. Samt att jag då berättade att de har varit likadant i över 8,5 dygn nu. Ska tillägga att de var inte bara en läkarenutan tre där inne. Så kände den ena hur läget såg ut livmodertappen mjuk bakåtlutad öppen knappa 1,5cm. Läkaren som hela tiden fört diskussionen med mig frågar om de är så pass att jag kan sättas igång med en bard alltså samma tillvägagångssätt som vid Ians förlossning. Och jo det skulle gå. När läkaren öppnar munnen och säger orden vi kommer att sätta igång dig så började jag lipa. ÄNTLIGEN!

Jag ringer då och väcker Joakim han som hade planerat en hel massa saker som han skulle hinna göra hemma. Och säger att de ska sätta igång mig så fort de finns ett förlossningsrum ledigt till mig kl är då runt 11 kanske. Han beräknas vara inne till 12.30-13 någon gång då han skulle hinna äta lite också.

Utmattad trots sömn.

Kl 12 ungefär får jag rummet på förlossningen och ca 12.20 har de satt barden. Denna skulle de ju då dra i varje timme för att den ska åka ut och då ska man vara öppen 3-4 cm(jag var öppen kanske 2-3 när barden åkt ut fortfarande med tapp). Och under första timmen så satte de ett ctg på mig igen. Vid 13 kom Joakim in. Och de första han säger är hur lång tid tog det förra gången för den att åka ut? (Han var inte med under den tiden förra gången). 13.20 kom de och drog plus sa att jag skulle ha ctg kurvan en liten stund till så skulle hon strax ta bort de och sätta en nål för droppet. Det gjordes bara någon kvart senare.

14.20 var de dags att dra igen i barden och denna gång så for den ut. De tog hål på hinnorna med en skalpelektrod samt satte in en värkmätare i livmodern istället för dosorna på magen. Nu var de dags att vänta minst en timme innan droppet skulle sättas. Dock drog det ut på tiden men under denna period så hade sammandragningarna avtagit en del så de var rätt behagligt. Jag och Jocke spelade kort under tiden vi väntade. Kl var nog närmare 17.30 innan de började sätta igång droppet höjde de var 20:e minut och jodå värkarna började komma igång runt 18.30-19 började jag med lustgas och de tog kanske någon timme innan jag valde att höja styrkan på de också. Jag öppnade mig kanske en cm i taget dessa timmar men det var inte så att jag kände att jag höll på att dö av smärta. Ska ju tillägga att när jag väl var öppen 5 cm hade jag fortfarande tapp kvar. Nästa gång de kände på mig var vid skiftbyte 21.30 och den nya personalen kom(samma barnmorska som varit med vid både kelian och Ians förlossningar) då var jag öppen 6 möjligen 7 cm och tappen hade eliminerats. Hon säger då att Malin vill du ha Eda så är de läge för den nu. Ja tack! Hon fixade med droppet som skulle dit och hängde de på ställningen. Sen försvann hon ut för att beställa den. Hon hinner knappt lämna rummet innan jag får ta lustgasen och får en sån jävla värk och det trycker neråt, samtidigt åker lustgas slangen från masken och jag får då ingen smärtlindring alls i panik skriker jag till Joakim att han kommer nu!! Trycker på den röda knappen samtidigt som Joakim försöker få på lustgasslangen igen och ger mig den. In springer barnmorskan plus den barnmorskan som skulle sluta precis. När de kommer skriker jag att han är påväg ut. När de sen ser att halva huvudet är ute och jag i nästa värk trycker ut honom som tur är får barnmorskan tag och kan ta bort navelsträngen runt halsen på honom som virats två varv. Och ut kommer han kl 21.48. Helt blå och inga direkta orkande rörelser till att skrika. Påverkad av alla mediciner jag tagit. Så de springer ut med honom. Ger honom motmedel för mina mediciner plus att han får börja andas i cpap mask. Då hans andning inte var okej plus att han akut flyttas till neo.

Min lilla älskling 💕

Och jag då allt gick så fort så de enda jag låg ich tänkte på var att nu har jag fan spruckit så in i helvete. Men nej då inte ett endaste litet stygn på denna mamma. Tack för det Caspian! Så en timme efter förlossningen så mådde jag bättre än jag har gjort någon dag de senaste 8,5 månaderna. Med lite panik på slutet då allt gick så fort så kan jag summera detta med ett fantastiskt slut på denna pina.