Du lever bara en gång: juli 2013

Onsdag den 24/4-13

Det var då allt startade på riktigt och jag klarade inte av att vara hemma mer. Jag gick och la mig den 23/4-13 kl.23.45 ungefär och vaknade redan den 24/4-13 kl. 01.30 av kraftiga sammandragningar som kom ca var 3-4 min och höll i sig i ca 30 sekunder. Under förnatten försökte jag somna om flera gånger men när klockan var 03.40 orkade jag inte mer så jag ringde förlossningen. Barnmorskan jag pratade med tyckte jag skulle försöka vara hemma en stund till och att när jag kände att det var kris skulle jag åka utan att jag ens behövde ringa. Kl 05.15 satt jag i bilen halvvägs in till Växjö med den värsta smärta känt i hela mitt liv. Men ändå så satt jag och skrattade tillsammans med Jocke och hoppades att det var nära till Bebis skulle komma.

Kl 05.30 var jag inne på förlossningen och de kopplade upp mig på ctg, värkarna kom regelbundet och jag ljuger om jag säger att det inte kändes för det gjorde det. Efter ctgn kände bm på min livmoderhalstapp och kollade hur öppen jag var. 2-3 cm precis som för tio dagar sedan dock hade jag endast en cm kvar av tappen. Bm tyckte att jag skulle åka hem igen, men jag gav mig inte jag tänkte inte åka hem när jag mådde så här dåligt. Bm erbjöd mig att få en avslappnande spruta och ta mig ett varmt bad. Taget!

Bm förberedde för bad och Jocke lovade att sitta med mig, bm satte sprutan i rumpan på mig och jag fick kliva i badet. Jocke tyckte det såg lite otäckt ut när hon satte sprutan! Vi bytta vatten i badet fyra-fem gånger och sammanlagt badade jag i 3,5 timme, skönt! Dock tyckte inte Jocke det var lika skönt då han fick sitta på en obehaglig plaststol. Efter 3,5 timme blev vi hämtade av bm för att jag skulle äta och fick då ta på mig en fin vit särk. Klockan va då 12.30, det blev fisk och potatis dock kunde jag endast äta en halv potatis och knappt en gaffel fisk för mina kraftiga sammandragningar.

Vi ringde på bm och de satte på ett nytt ctg, under tiden gjorde de en undersökning jag var då öppen 4 cm utan tapp och bm såg att mina sammandragningar var så kraftiga så hon frågade om jag ville börja med någon smärtlindring såsom lustgas och det ville jag såklart. Härmed blev det lättare att andas igenom varje värk. Kl 14.00 var det skiftbyte för min bm och nu kom en ny trevlig bm hon hade med sig en usk, en bm under utbildning och en semestervikare. Helt plötsligt blev det fullt i rummet.

Från kl 14.30-ca.21.00 (jocke var iväg och åt under denna period också, då var jag mes rätt mycket) under denna tid försökte jag mig på många olika förlossningsställningar (sittandes på en stol och lutade mig mot ryggen, samma sak fast i sängen, på en pilatesboll) men inget hände. Dock har jag inga starka minnen mer än att jag var i min egna bubbla och bokstavligt talat trodde att jag skulle avlida inte för att det gjorde ont så det kändes ( mycket påverkad av lustgasen, min bästa vän) utan just för att jag var så borta. Vid ett tillfälle hörde jag min svärfars röst men inte fan va han i förlossningssalen?! Även min och jockes bästa vän men inte heller han kan ha varit där, eller?! Vid 19.00 undersöktes jag och var då helt öppen 10 cm och hade nu bara att få ner lillen ca 5-6 cm. Denna undersökning är inget jag minns då jag var helt uppe i det blå då! Under undersökningen satte läkaren två elektroder på bebis huvud för att mäta hjärtljud. Under samma tid sätts en nål i handen, detta för att jag ska få dropp av något slag :)

Klockan 21.00 var det skift byte igen och den bm som var under utbildning som jag har för mig hette Frida lovade att komma in på morgonen den 25/4-13 om det inte var någon bebis då så skulle hon se till att den kom ut.! Den bm jag sedan fick var en mycket trevlig tjej som jag kan komma ihåg bäst, hon gjorde ett väldigt gott intryck på mig. Hon och läkaren var inne hos mig hela tiden nu, det var dags bara några krystvärkar kvar så skulle han vara ute, trodde de ja!?

Kl 22.55 hade inget hänt sedan kl 19.00, lillen hade inte förflyttats något alls nedåt jag låg nu på rygg och läkaren sa till mig att krysta som bara den en sista gång, men åter igen hände ingenting. Ca kl 23.00 beslutade läkaren akutkejsarsnitt och Jocke blev jättenervös, han började gå runt i rummet och fick inte riktigt något svar på om det var något fel på mig eller bebis, men orsaken var att varken jag eller bebis orkade mer.

Kl 23.45 flyttades jag över till en annan säng och förflyttades jag mot operationssalen, självklart var min älskling med hela tiden annars hade jag aldrig klarat det. Under hela tiden från det att beslutet om akutkejsarsnitt till att vi var i operationssalen hade jag krystvärkar, något som var väldigt obehagligt då jag inte skulle krysta. Uppe i operationssalen tog det ca 15 min innan narkosläkaren kom och satte ryggbedövning, när bedövningen tagit kändes det väldigt jobbigt i och med att det kändes som att jag var förlamad från tuttarna och ända ner till tårna. En mycket obehaglig känsla, de satte kateter (säger bara aldrig mer hoppas jag iaf om det inte blir kejsarsnitt nästa gång). När bedövningen tagit drog narkosläkaren en kall blöt tuss mot den bedövade delen för att se om jag kände något vilket jag inte gjorde, när han väl hade gjort det började hela den obedövade delen av kroppen att skaka och det var väldigt jobbigt då jag inte kunde kontrollera det själv. Jag kände bara hjälp mig härifrån. Inne i operationssalen var jag, Jocke, två usk, barnläkare, min bm, narkosläkaren och läkaren som beslutade akutkejsarsnitt och som även skulle göra operationen.

Torsdagen Den 25/4-13 Kl 00.47 var bebis ute och en av usk sprang ut med bebis till barnläkaren och min älskade Jocke sprang efter. Det första jag utbrister är "Jag mår illa" och kräks över personen som sitter bredvid och när hon väl får fram en spypåse vänder jag mig åt andra hållet och spyr på golvet, just då vill jag bara försvinna från detta ställe. Jag är nu syd och klar har blivit flyttad över till min säng igen. Innan jag blivit det och jag var mitt i ett spykaos kommer Jocke ut frågar: "ska jag följa med Kelian eller stanna....?" När han ser kaoset vänder han tvärt. Ja det blev en liten son som ska heta Kelian och anledningen till att han skulle iväg med kelian var att när han föddes hade han andningssvårigheter, men så fort de kom med kuvösen hostade han upp den största slemklumpen Jocke någonsin sett. Barnläkaren frågade Jocke efter detta:"Är du inte glad?" Klart han var glad men lite svårt att visa känslor när man varit vaken nästan 24 timmar i sträck.

Jag fick ha lilleman i min famn när vi åkte ner till förlossningssalen igen. Eller liten och liten han vägde 3778g och var 53cm lång. Jag fick amma lillen så fort vi kom ner till salen då var ca kl 01.45, vi var färdiga med allt runt kl 05.00 och då slocknade min älskling på förlossningssängen, och min bm hämtade en filt och la om honom. Jag får en massa morfin och smärtstillande hela tiden och bm tar temp på mig och jag har 38.9 vilket är högt med mitt normala 36. Så de befarar en infektion som konsekvens av kejsarsnittet. Det blir antibiotika i två olika valörer en tablettform och en på spruta som hälls i en av nålarna på mina händer, plus massa morfin. Den andra nålen i den andra handen sätts nu. Och jag har slangar överallt. Nu är det dags för mig att slå igen mina blå ett tag efter ca 30 timmar i sträck som vaken.

När vi väl vaknar på eftermiddagen hälsar jockes syster på hos oss på förlossningen dock vilar jag mycket och min älskling tar hand om lilleman, byter på honom och sköter allt. Mycket stolt pappa.!

Allt går jättebra för lilleman under hans första dagar i världen han klarar pku provet utan några problem och går igenom läkarbesiktningen :) på lördagen badade Jocke kelian för första gången. De var mycket söta :)

Envis som jag är och min rastlöshet gör att jag försöker komma upp på benen så fort som möjligt och redan lördagen den 27/4-13 går jag precis som vanligt och jag behöver nu bara ta de sista proverna och kelian måste vägas en sista gång. Den 28/4-13 kl 12.00 skrivs vi ut, mina prover såg fina ut och kelian hade gått ner något i vikt så vi blev tvungna att ringa BVC direkt när vi kom hem för besök den 30/4-13.! Den 28/4-13 åkte vi direkt till svärföräldrarna och stannade där hela dagen/ kvällen, mysigt!!

Detta var min förlossningsberättelse och upplevelse, slutord: det värsta jag gjort i hela mitt liv men skulle göra om det! Så värt det! Den 24-25/4-13 värsta och bästa dagen i mitt liv!!

Du lever bara en gång

Du lever bara en gång

måndag 15 juli 2013

Första bilderna på lilla k

fredag 12 juli 2013

Förlossningsberättelse

Mvcbesök 23/4-13

Mvc kontroll 16/4-13