Du lever bara en gång: april 2015

Onsdagen den 11 mars

Jag hade inte känt av något överhuvudtaget förrän denna dag, allt startade med att jag på morgonen tog med mig Kelian i vagnen och gick en låång promenad (nästan 7 km på 1h och 26 min). När vi kom hem från promenaden fixade vi lunch, åt och därefter somnade Kelian och sov middag. Under tiden han låg och sov började värkarna/sammandragningarna komma krypandes, jag hade känt lite under tiden jag gick som avtog det mesta när vi kom tillbaka hem. Till en början hade jag ca 3-4 värkar på 30 minuter men värkarna blev allt tätare och tätare ju längre tiden gick. Vid kl. 13 hade jag ca 3-4 värkar på 10 min och jag väntade ca 1h innan jag ringde förlossningen. Hon jag pratade med sa att jag skulle ta någon alvedon och försöka ta värkarna en stund till hemma. Jag visste att alvedon inte skulle hjälpa då jag bara mådde illa av dem. Jag avvaktade en stund till hade då pratat med Jocke och han sa att jag fick ringa så fort jag kände att jag inte klarade av att vara hemma mer. Vid 14.30 blev han tvungen att komma hem, han duschade och vi åkte till svärföräldrarna för att lämna Kelian. Jag smsade hela tiden med Josse min andra stöttepelare. Påväg in till förlossningen var Jocke även tvungen att stanna på mc Donalds för att äta, hungrig som han alltid är. När vi kom in fick vi vänta en stund innan vi fick komma in på mottagningsrummet, där körde de ett ctg i ca 40 minuter, värkarna var fortfarande regelbundna under hela tiden som de körde ctg:n dock tyckte barnmorskan att de inte hade tillräcklig styrka och när hon sedan kände så hade jag inte öppnat mig något, så vi blev hemskickade med två citodon som smärtlindring. När vi väl kom hem gick vi och la oss direkt jag var helt slut både fysiskt och psykiskt. Efter ca en timme somnade jag och sov då oroligt hela natten.

Torsdagen den 12 mars

Nu var dagen här som jag gissat att bebis skulle vilja titta ut på. Men när jag väl vaknade efter att sovit ett par timmar under natten hade värkarna avtagit och hade nästan helt klingat av. Morgonen tog vi det ganska lugnt innan vi körde för att hämta lilleman hos faster Simone. Under tiden vi var där hemma började värkarna på igen. Inom en halv timme så hade värkarna kommit igång så att var 3-4 värkar på 10 minuter. Men denna gången kände jag att jag får härda ut till jag inte pallar mer innan vi åker in. Jag pinades igenom hela dagen och fick knappt i mig någon mat under dagen överhuvudtaget. Runt kl 20 på kvällen var det så pass outhärdligt så vi fick ringa in och så åkte vi ytterligare en gång och lämnade lilleman hos svärföräldrarna. När vi kom in fick vi ett förlossningsrum där de gjorde ett ctg som visade fint värkarna kom med tre minuters mellanrum och efter att ctg kurvan var körd så kände de och då var jag endast öppen 1-2 cm med tapp. Jag fick möjlighet att bada en stund och jag valde att göra det då förra förlossningens öppningsskede satte igång när jag badade så jag hoppades på att även denna förlossningen skulle sätta igång. Jag badade i ca 2,5 timme kanske och när de väl kände igen när jag badat färdigt så hade inget hänt. Jag kände ett nederlag och vi blev ytterligare en gång hemskickade, denna gången fick jag med mig två citodon och en insomningstablett så jag kanske kunde sova någon timme i alla fall när jag kom hem. Väl hemma hade jag fortfarande kraftiga värkar som gjorde sjukligt ont. Jag tog tabletterna jag hade fått på förlossningen och gick och la mig för att förhoppningsvis få sova någon timme. Ca 5 timmar orolig sömn blev det under den natten.

Fredagen den 13 mars

Efter natten på förlossningen var jag fortfarande helt slut och värkarna var fortfarande lika intensiva och smärtsamma. Men ytterligare en gång lovade jag mig själv att försöka hemma till det inte gick mer. Vid kl 13.30 var det så outhärdligt och värkarna kom så tätt att jag inte ens hann med. Jag ringde förlossningen sa då även att jag inte fått i mig speciellt mycket mat under dagen heller (kexchoklad 25g, två små bullar och en kaka).

Bild från när jag klockade värkarna på morgonen.

Vi åkte in till förlossningen igen och denna gång hoppades jag verkligen att jag skulle få slippa att åka hem för denna smärta med så täta värkar som jag hade nu ville jag inte ha speciellt länge till. Vi kom in och fick ett undersökningsrum, det blev en ny ctg kurva på ca 40 minuter, började få kläm på dessa rutiner nu. Efter kurvan kände hon på mig och jag hade inte öppnat mig något mer tappen hade blivit lite mindre, men jag blev kvar för att få en brikanyl spruta för att lugna ner värkarna något då de var alldeles för täta och bara tröttade ut min livmoder.

Bild från ctg:n som gjordes 9 värkar på 10 minuter

Efter brikanyl sprutan lugnade värkarna ner sig och var åter igång på 3-4 värkar på 10 minuter. Jag fick lite kvällsmat när jag väl blivit inskriven och de kunde jag inte äta speciellt mycket av. Aptiten var fortfarande ingen höjdare. Jocke var nere och hämtade mina saker så ja hade min väska uppe på rummet. Under kvällen sysselsatte vi oss med att spela lite kort och titta på let´s dance. Under det hade jag ett nytt ctg som visade en fin kurva. Och eftersom jag inte hade sovit så bra på flera dygn på grund av mina värkar blev jag erbjuden att få sova på morfin spruta vilket jag tackade ja till då jag verkligen behövde sova. Så när programmet var slut så fick jag sprutan och somnade nästan med en gång. Vaknade någon gång under natten men kunde somna om.

Lördagen den 14 mars

Dagen då vårt första beräknade födelsedatum var. Jag vaknade tidigt och hade fortfarande min regelbundna värkar dock inte lika kraftiga som de varit tidigare. Denna dagen skulle bestå av att vara uppkopplad till en ctg maskin i princip hela dagen. Det gjordes ca 8 ctg kurvor under dagen och de kände på mig efter varje kurva och jag öppnade mig inte mer men min tapp lekte jojo med mig ena stunden hade den bara knappt en cm kvar och andra så var det mer än två cm kvar. Varje gång kändes som ett nederlag, och tankarna kom allt närmare att jag aldrig kommer klara av detta. Jag hade börjat påverkas väldigt mycket psykiskt och jag mådde verkligen inte bra alls. Tankar som jag inte ville tänka hade börjat dyka upp, såsom att föder jag inte detta barn snart vet jag inte hur jag kommer reagera sen. Jag hade även tankar som att jag vill inte ha detta barnet. Tankarna började komma när Jocke hade åkt hem för att vara med Kelian . När jag lämnades själv och fick för mycket tid för att tänka på sånt som jag inte ville tänka. Under ctg kurvan på kvällen när barnmorskorna kom in kunde jag inte hålla tårarna borta och jag grät i princip så fort någon kom in och pratade mig. Allt var så fruktansvärt jobbigt vid detta laget. Jag var trött och jag kunde inte göra något åt värkarna som kom regelbundet fortfarande. Jag fick en morfin spruta att sova på även denna natten, och de blev några timmars sömn.

Trött mamma vid sista ctg kurvan

Söndagen den 15 mars

Dagen startade med frukost och efter den blev det en ny ctg kurva gjord.

Värkarna var fortfarande täta och regelbundna men inte tillräckligt kraftiga. Jag blev lovad att få ett läkarutlåtande efter kurvan och jag hoppades på goda besked att de i alla fall hade tankar på att sätta igång mig eller något som fick detta att sätta fart för kroppen började säga ifrån att det allt var dags för den lilla krabat att komma ut nu. Först och främst glömde läkaren bort mig, hon skulle kommit vid 11,20 vid 13 hade hon fortfarande inte kommit. 13.30 kommer hon in och sätter sig så långt ifrån mig som hon bara kan och säger att allt ser bra ut, barnet mår bra och hon säger även att jag mår bra medicinskt sett, då började jag stor böla. Hon sa att antingen får jag vara kvar över natten men då ser hon att jag går ut och går en runda eller så får jag åka hem (INTE YTTERLIGARE EN GÅNG). Jag frågade henne hur pass dåligt jag måste må psykiskt för att de skulle ta det på allvar, men hon bara stötte bort frågan och sa att alla mår lite psykiskt dåligt av att vara inlagda på sjukhus. Jag svarade då att hade jag klarat att vara hemma så hade jag naturligtvis varit det. Men inget gensvar där inte. Jag kände mig så fruktansvärt kränkt av att ingen lyssnade på mig och mitt mående. Jag skrev då sms med min underbara vän Josse som då befann sig i stan och som inte tvekade på att komma in för att trösta lite även Jocke kom in en stund. Vi valde att ut och gå en stund för att se om det satte igång något mer, jag och Jocke mötte upp Josse vid sjukhusets cafeteria och så fort jag såg henne började jag stor böla. Efter promenaden och samtalet kändes det lite bättre. Men så fort vi kom tillbaka och Jocke skulle åka började tankarna komma igen. Jag vill inte mer! De gjorde ett sista ctg för dagen. Jag bestämde mig för att denna natt inte ta någon smärtlindring eller något att sova på alls.Jag sov knappt 3 osammanhängande timmar, resten av tiden gick jag i korridoren och så fort någon frågade hur det var med mig bröt jag ihop och stor lipa.

Måndagen den 16 mars

Jag vandrade fram och tillbaka i korridoren, den barnmorskan som jobbade under natten satt en stund med mig och pratade, jag berättade då att jag mådde så dåligt och att jag kände att kroppen inte orkar mer, att jag hellre tar att denna förlossningen också slutar i ett snitt än att behöva gå med denna smärtan längre. Hon sa då att hon förstod att jag mådde dåligt, men hon sa även att jag skulle lugna mig till läkarronden på morgonen. Jag fortsätter gå fram och tillbaka i korridoren till frukosten serveras. Efter frukosten får jag ytterligare en ctg kopplad till mig. Efter ctg kurvan kommer två barnläkare och en AT-läkare in på ronden. Den ena läkaren sätter sig hos mig på sängkanten och frågar hur jag mår. Och jag kan inte hålla tillbaka tårarna och börjar gråt ytterligare en gång. Läkaren går då och hämtar lite papper och torkar mina tårar, hon frågar sedan vad det är jag är rädd för. Är du rädd för smärtan? Jag svarar då att det i nuläget inte alls handlar om att jag är rädd för att det ska göra ont, jag är väl medveten om att det kommer att göra fruktansvärt ont jag är rädd att hamna i en förlossningsdepression att jag inte kommer vilja ha mitt barn efter förlossningen. Att jag kommer stöta bort barnet helt. Läkaren frågar då om jag har en depression i grunden alltså om jag haft en depression tidigare. Då berättar jag att jag under förra våren mådde så fruktansvärt dåligt, det var inget som jag sökte för eller som jag medicinerades för. Hon säger då att de ska prata ihop sig lite och jag går under den tiden på toaletten. När jag kommer tillbaka in på rummet så känner de på mig och inget har hänt precis som jag befarade och jag bara känner att nu kommer hon säga att de kommer skicka hem mig, men istället säger hon att de tänker sätta igång mig med hjälp av en ballong. Att jag så fort de blir ett ledigt förlossningsrum kommer att förflyttas dit. Kl 10.00 har jag kommit in på förlossningsrummet och får byta om till förlossningskläderna. Kl 10.20 har de satt ballongen dock var det lite krångligt att sätta den då tappen låg så långt bak. Men äntligen kanske det händer något, dock så sa läkaren att har det inte hänt något efter sju timmar så kommer de att försöka göra något annat. Varje timme gick de och drog i ballongen (under tiden låg jag och läste boken femtio nyanser av honom) och under första timmen hade jag ett ctg kopplat. Vid 12.20 drog barnmorskan (som jag för övrigt hade med Kelian också) en sista gång innan hennes lunch och tro väl fan rent ut sagt att ballongen åkte ut under hennes lunch, så en annan barnmorska fick plocka bort ballongen. Janet som min barnmorska hette kom tillbaka kl 13.15 då hade även barnmorskestudenten kommit som skulle gå bredvid barnmorskan som skulle ta över vid 13.30. Nu skulle de sätta en skalpelektrod på barnets huvud. De hade dem väldigt svårt att sätta då tappen fortfarande låg väldigt långt bakåt. Så Janet kunde inte komma åt så de gick och hämtade en annan barnmorska och när hon känner efter så får jag en värk precis så det blir lättare för henne och hon kommer åt och kan sätta elektroden. När elektroden är satt väntade de ca 1 timme innan de kom och tog blodprover och satte ett värkförstärkande dropp. Droppet sattes dit kl 14.20 och de ökade enheterna på droppet var tjugonde minut. Jocke hade då ännu inte kommit in på förlossningen då han hemma hade gångbands test på brandstationen. Även denna barnmorska som jag nu hade under kvällen på förlossningen hade jag när jag väntade Kelian så det kändes bra att ha några som man kände igen sedan tidigare. Vid kl 16 kom Jocke in till förlossningen och då hade värkarna satt igång på riktigt och var mycket kraftiga. Vid 16.40 tog jag mitt första smärtlindrande i form av lustgas. Jag kom ihåg från förra gången vad som fick mig att känna mig så konstig när jag tog den förra gången och barnmorskan förklarade att jag skulle börja ta den så fort jag började känna en värk och sluta så fort jag inte kände den mer och då skulle det hålla i ca 15 sekunder till. Jag andades och tyckte att började bli jobbigare och jobbigare. Efter en timme vid kl 17.40 kände jag att jag behövde något mer då jag inte tyckte att det hjälpte tillräckligt, vi beslutade att jag skulle sätta eda (ryggbedövning). Läkaren kände på mig och jag var då öppen 4 cm när eda beställdes. Att sätta edan var fruktansvärt jobbigt och gjorde fruktansvärt ont när jag hade kraftiga värkar samtidigt. Den enda personen som jag tänkte på hela tiden var min lilla älskade Kelian som var hemma hos svärföräldrarna. Vid kl 18.05 var edan satt och bara knappa 10 minuter senare när de skulle känna igen hur öppen jag var så var jag helt öppen och bebisen hade sjunkit ner helt i bäckenet samt att krystvärkarna satte i gång. Så edan hjälpte endast precis i slutskedet då det började värka. Kl 19.06 föds vårt andra lilla mirakel till världen, jag frågar då om det blev en flicka eller pojke och barnmorskan svarar då att det är en välskapt pojke. Det första jag säger är (läs skriker ut) och vad fan ska han heta nu då?.